Min Bibelskolelärare, för ungefär ett år sedan, sa på vår etiklektion:
”Absolutism är absurt”
Jag visste inte vad jag skulle säga, men något var jag tvungen att säga efter som jag själv skulle kunna räknas till företrädarna, så jag räckte upp handen och sa:
”Du sa att absolutism var absurt?”
Och hon svarade:
”ja, det var dumt”
Och jag sa:
”ja, de var dumt” och tog ner min.

De argument som hon la fram för sitt ställningstagande under lektionens gång var att; vi ska leva I världen men inte av den. Vilket hon gjorde en, för mig, obegriplig tolkning av då hon pekade på att vi skulle vara annorlunda men inte konstiga. Kanske är det som du säger; inte riktigt ”inne” att vara radikal.

Relativt många kristna i min ålder tycker jag lyfter fram att Jesus både drack och fixade nytt vin som argument för sin alkoholkonsumtion. För mig känns det underligt att man inte reflekterat över att exempelvis Johannes Döparen, Simson och Daniel inte drack. Den etiska grunden i resonemanget verkar fått drunkna i någon slags grumlig sörja av misstolkningar av Bibelord som ”var som en jude för juden”. Jag såg sällan Jesus bli som tullindrivaren eller skökan i den bemärkelsen som kristna idag blir som alkoholisten.

Jag vet inte om det var bättre förr men frågan är väl främst vad vi kan göra av framtiden. Jag funderar på om inte individualiteten är en av orsakerna till att många kristna kan tänka sig att dricka alkohol. Att bry sig om den svage som Bibeln talar om hinns inte med i vårt skapande av personlig identitet. Men om vi istället tänker oss att alkoholen inte är en individfråga utan gäller grupp, samhälle… ja, alla… tillsammans. Då kan de kanske bli bättre.. förr eller senare.

/Rebecca, 21år